Johan Grafström

Ikon

Medier i allmänhet. Etermedier i synnerhet.

Bäst i världen!

”Det här med grammatik är ju faktiskt inte så svårt. Barn kan ju det mesta redan innan de börjar första klass.” Denna insikt presenterade redaktionen bakom vårt grammatikprogram för ett par veckor sedan. Och visst är det så att barn tidigt lär sig forma ord och kombinera dessa till meningar så att deras omgivning förstår vad de menar. Innan de ens börjar första klass har de, förmodligen omedvetet, snappat upp många generella grammatiska regler, lärt sig en stor mängd ord och kommit en bra bit i sin språkliga kompetens.

Enligt mediebarometern ägnar 9-14 åringen varje dag 83 minuter åt att titta på TV och 43 minuter till att lyssna på radio. En ansenlig mängd av denna tid spenderar de framför våra kanaler. Jag skulle vilja påstå att vi fyller en oerhört viktig roll i många barn och ungas språkutveckling, inte minst för de som inte har svenska som modersmål. Barn utvecklar sin språkliga kompetens i interaktion med andra och genom medier. Det är lätt att inse att av de dryga 40.000 ord som de flesta barn anses förstå när de lämnar grundskolan, står skolan kvantitativt bara för en del av dessa inom ramen för den lärarledda undervisningen.

Dock innehåller ett utvecklat språk inte bara ett rikt ordförråd och grammatisk förståelse. Till exempel är förmågan att förstå och tolka kroppsspråk, undertext, ironi, dialekter och olika stilarter naturligtvis lika viktig. Många program UR producerar har som uttalat syfte att stärka barns språkutveckling. I år satsas det stort på retorik i såväl radio som TV. Men vi kan inte bara luta oss tillbaka och vara nöjda för det finns fortfarande utrymme att göra mer.

Under hösten kommer språket hamna i fokus i alla UR:s program. I Cirkuskiosken gör vi exempelvis en rejäl insats i manusutvecklingen med ett uttalat syfte att bredda ordförrådet hos de små barnen. I vinter kommer också vår satsning kring studieteknik för mellanstadiet som omfattar allt från lärostrategier och minnesträning till grammatik.

Ytterligare ett projekt är under utveckling och har arbetsnamnet ”ABC – läs och skriv”. Programserien riktar sig till elever som precis håller på eller just har ”knäckt koden”. Även här är ambitionen att stötta de barn som inte har draghjälp i sin läs- och skrivutveckling hemifrån.

Vi har en unik situation i Sverige. Det finns få länder i världen där public service har en så starkt ställning, speciellt i barnmålgrupperna. Vi både kan och ska vara bäst i världen på att hjälpa barn och unga i deras språkutveckling oavsett om de tar del av det vi producerar framför datorn, TV:n, radioapparaten eller i ett klassrum.

Johan Grafström är Redaktionschef på UR

(Krönikan ursprungligen publicerad i Vi på TV 2012-03-30)

Postat i:Public service, skolan, ,

Public service måste vara generösa

Foto: Holger.Ellgaard CC-BY-SA 3.0

En god vän berättade en historia för mig i somras. Hans dotter, Emma, hade fått i läxa att skriva en berättelse om henne själv, hennes familj, var hon bor, hennes intressen och fritidsaktiviteter. Det är en ganska vanlig uppgift i skolan. Nu tillhörde just Emma inte de som har det så lätt med att formulera långa texter. En lätt dyslexi och många röda bockar i marginalerna hade fått henne att tappa lusten till skrivandet.

Men barn har ju en utomordentlig förmåga att kompensera sina brister så hon gav sig genast i kast med uppgiften, men i stället genom att skapa en interaktiv presentation. Den innehöll länkar till Google earth, filmsekvenser, musik, Youtube-klipp och massvis med stillbilder hon hittat på nätet. Emmas läxa förvandlades snabbt till en advokats våta dröm med drygt ett trettiotal upphovsrättsliga intrång. Något som hennes klasskamrater med bättre förutsättningar att formulera sig i text inte berörs av eftersom alfabetet lyckligtvis nog inte är skyddat i lag. Något det säkerligen hade varit om det hade skapats idag.

Idag omges barn av medier på ett helt annat sätt än när du och jag växte upp. Fakta är knappast en trång sektor och vi lever i ett samhälle där vi kan ta reda på allt om svenska grodor eller vem som är skolminister inom loppet av 30 sekunder, med en mobil för en tusenlapp. De flesta barn har, precis som vuxna, tillgång till dator och inspelningsutrutning för såväl bild som ljud i sina mobiler. Tjänster som Bambuser och Ustream möjliggör för vem som helst att direktsända bild och ljud bara det finns 3G uppkoppling. Detta ger oss som individer de möjligheter som exklusivt var förunnade public service en gång i tiden. Och nu när det blivit allmängods räcker det att ta ett titt i sin facebook feed för att förstå att det har förändrat vårt språk för alltid. Vi vill inte längre bara kommunicera med text utan använder bilder, ljud och musik.

Men tillbaka till Emmas hemuppgift. Hon fick till att börja med stora problem att lämna in sin läxa på de två sidor som hennes lärare hade begärt. Ett annat problem är att hennes naturliga språk är skyddat i lag. Tillspetsat skulle man tom kunna påstå att lagen i en vidare mening berövar Emma delar av sitt språk.

Så för mig är det naturligt att ett moderniserat public service bör sträva efter att hjälpa Emma och alla andra genom att tillgängliggöra stora delar av sitt material och sina arkiv för vidare bearbetning. Det skulle ge oss alla möjligheter att kommunicera på våra egna villkor och släppa lös potentialen i varje individ. Public service bolagen kan naturligtvis inte ensamma lösa alla de utmaningar som detta innebär. Men i kraften av att vara en av landets mäktigaste mediekoncerner kommer det att lyckas. Bara man vill och bestämmer sig för det.

Johan Grafström är redaktionschef på UR

(Krönikan ursprungligen publicerad i Vi på TV 2011-03-18)

Postat i:Public service, , , , , ,

Granska oss gärna men håll koll på basfakta tack

 

Frikopplad television

För oss som jobbat inom public service ett tag är det naturligt att med jämna mellanrum granskas och kritiseras av näringslivets lobbyingorganisation Timbro. Och oavsett man håller med eller ej så brukar rapporterna vara läsvärda och väl genomarbetade. Ett bra exempel är antologin ”Varför public service” som kom ut för snart tre år sedan. Generellt, skulle jag vilja påstå, präglas de av ett gediget hantverk. Men naturligtvis färgat av deras deras politiska hemvist.

Nu har turen kommit till min arbetsgivare, UR. Efter att ha läst rapporten ”Frikopplad television” som presenteras idag, blev jag lite besviken. Skribenten Philip Lerulf menar att våra program är ”hårdvinklade” och innehåller direkta felaktigheter. Han skriver bla i en debattartikel på Newsmill:

”I rapporten ”Frikopplad television”, som jag i morgon presenterar på Timbro, kan jag visa att UR med stöd i kanalens eget sändningstillstånd med staten vidaresänder sina barnprogram i övriga public service-kanaler. Rollen som ansvarig utgivare följer dock inte programmen, vilket får till följd att barnprogram som gjorts av UR men beretts tablåutrymme i SVT eller SVT2 fortfarande efterlever UR:s något mer tillåtande sändningstillstånd”

Granskningsnämnden bedömer inte våra program annorlunda än de från SVT och kravet på ”saklighet och opartiskhet” samt YGL gäller naturligtvis oss också. Vad han menar med att vårt sändningstillstånd skulle vara mer tillåtande förstår jag inte, om han inte syftar på att vi inte, som SVT, har ett granskande uppdrag. Men det har ju ingen bäring på detta. Han lyfter också en serie programexempel i sin rapport. De program som omskrivs i rapporten är, i de fall de är anmälda, friade i granskningsnämnden och SVT har av naturliga skäl inget inflytande kring vad vi sänder. Om Philip Lerulf har synpunkter på hur granskningsnämnden beslutar känns rapporten helt missriktad.

I våra sändningstillstånd finns också skrivningar kring att en ”vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda inom televisionen” samt att ”UR ska beakta programverksamhetens betydelse för den fria åsiktsbildningen och utrymme ska ges åt en mångfald av åsikter och meningsyttringar”. Detta gäller naturligtvis även de program som inte stödjer Timbros uppfattningar.

I en debattartikel i medievärlden är Philip ute och tassar i ännu djupare vatten genom att kort och gått konstatera ”Så sviker SVT tittarnas tillit”.

Är det för att vi är det minsta bolaget i public service familjen som Timbro inte lägger mer arbete på sin rapport? Jag skulle kunna fortsätta mala på kring de rena faktafel och/eller missuppfattningar som präglar den, men landar snarare i, den säkert oavsiktliga, ironin i rubriken till debattartikeln på Newsmill; ”Public service hårdvinklar barnprogram”. Hårdvinklat? Jo, jag tackar ja.

Postat i:Public service, Publicistik

Vad är det egentligen som är så jäkla märkvärdigt med att starta ett racingteam på Twitter?

Tredje gången det brummade till i fickan plockade jag upp telefonen trots att jag satt i ett ganska viktigt möte. Jag tänkte att det var bäst att kolla vem som är så ivrig att få tag i mig. Såg att det var min fru, bad om ursäkt till de andra mötesdeltagarna och lämnade rummet med motivet att det förmodligen var viktigt. Jag svarade inte som vanligt med “Hej det är Johan” utan “Har det hänt nåt? Är det viktigt?”.

Något förvånad hör jag min sexårige son i andra änden från en ganska brusig miljö. Till saken hör att han inte gillar att hålla telefonen mot örat utan aktiverar alltid högtalartelefonen på sin mammas iPhone. Han börjar: ”Pappa, pappa, pappa. Vad är viktigt?”

På ett sätt som förmodligen enklast beskrivs som mästrande och tråkigt börjar jag beskriva ordet “viktigt” för honom. Han tappar naturligtvis tråden direkt och börjar i stället använda sin nuvunna kunskap – att läsa – och bokstaverar det som står på den röda knappen på telefonens trycksskärm. ”L Ä G G P Å, pappa, varför står det “lägg på” på telefonen?”. Jag svarade att det betyder att man trycker där när man inte vill prata längre – man lägger på luren. I andra änden är det tyst en stund. Han upprepar “Men pappa, varför står det LÄGG PÅ?”

Plötsligt inser jag hur relevant hans fråga egentligen är och att det har öppnats ett pedagogiskt fönster. Nu ska jag utnyttja det till att försöka förklara hur det var förr i tiden, innan det fanns mobiltelefoner. Snabbt inser jag att vi inte har någon “vanlig” telefon hemma och frågar i stället om han kommer ihåg hur telefonen ser ut hemma hos farfar. Han svarar “Men farfar har ju en likadan telefon som du, fast den har inga roliga spel”.

Jag förklarar att jag inte menar farfars mobil utan den som står i vardagsrummet, den man ringer till om man vill prata med hela familjen. Hans reaktion är lika naturlig som klarsynt; – Varför skulle man vilja prata med hela familjen när man ringer till farfar? Vill jag ringa farmor ringer jag väl henne?

Det lilla pedagogiska fönstret som hade öppnats blåste snabbt igen och förvandlades till ett förkrossande nederlag för vuxenvärlden på alla plan. Det är omöjligt att beskriva för en intelligent varelse varför översättaren på Apple kommit på den vettlösa idén att översätta “End call” till “Lägg på”. Och när jag gav mig in i en förklaringsmodell för detta insåg jag att det är lika omöjligt att förklara varför man fortfarande har hemtelefoner. Jag kan bara bäva inför de frågor som kommer att uppstå första gången han öppnar Microsoft Word med dess märkliga ikoner.

När jag gick in som teammedlem i Morris motorcycles så hade jag en baktanke. Jag såg framför mig att jag i en framtid – med grått hår och fårat ansikte – ska sitta och skryta för mina barnbarn hur jag investerat i ett racingteam för elmotorcyklar efter att ha läst om det på Twitter.

Efter samtalet med min son slås jag av att drömmen nog inte kommer besannas. Mina barnbarn kommer förmodligen inte fatta ett jäkla smack. De lär fråga saker som; Vad är Twitter? Vad är bensin och varför använde ni den till att köra motorcykel och bil?, Vad hände med permafrosten?, Hade ni inte partikeltransportörer i era Segways? Föddes du innan Google blev en världsreligion?

Så i stället för att försöka beskriva vad som som är så jäkla märkvärdigt med att starta ett racingteam på Twitter tänker jag i stället med stolthet berätta för mina barnbarn att jag hade förmånen att leva under tiden för det dittills största pardigmskiftet i mänsklighetens historia. Födelsen av internet och demokratiseringen av medierna. Och att jag hade sinnesnärvaro nog att gå med i ett racingteam som tävlade i världens första VM i roadracing för elmotorcyklar. Och går det fortfarande att titta på jpg bilder ska jag visa en bild på Morris, Annie, Peter och alla andra teammedlemmar bara för att illustrera att även om teknologin utvecklas i en rasande fart så krävs det vanliga människor för att göra remarkabla saker. Tack för att jag får vara med.

Johan Grafström

Postat i:Racing

Debatten om ett bröllop och två olika ekosystem

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt  som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

Postat i:Public service, , , , , , , , , , , ,

Vem vill vara ansvarig utgivare?

Läste om deldomen i ett förtalsmål mot Daniel Sandström på Sydsvenskan på journalisten.se och konstaterade precis som @tdhse att den kändes rimlig. Med det sagt menar jag inte att jag sympatiserar med detta, men att den är förståelig med rådande lagstiftning.

Men @tdhse:s artikel startade genast en diskussion på Twitter kring detta. Vad är en publicering och vad skiljer en artikel i en tidning och den på en webbplats? @jocke hänvisar till ett annat fall som kommer tas upp till prövning och menar att det är solklart att man inte ska kunna ”ärva” en publicering. Daniel Sandström menar i en kommentar till medievärlden igår att det skulle leda till en ”publicistisk arvssynd” om han fälls för publiceringen.

Men det är en spännande principiell diskussion. Hans Månsson som var ansvarig utgivare när publiceringen skedde säger till Medievärlden att:

”- Visserligen ska tingsrätten inte ta hänsyn till följder, men det kommer att bli kaos i systemet om det här står sig. Du riskerar som ansvarig utgivare att få på dig en massa gamla fall och folk som ringer om gamla artiklar på nätet.”

Och visst stundar ett kaos. Det kan vi vara lika säkra på som att det kommer en lagändring på sikt gällande internetpublicering.

Det som snurrar till det hela är att det är två olika lagstiftningar som gäller för artiklar beroende på var dessa publiceras. Tryckfrihetsförordningen, TF, gäller enbart för tryckta skrifter och man ansöker om ett utgivarbevis hos PRV. En webbpublicering anses utgöra ett tillgängliggörande av en databas vilket faller under yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i likhet med radio- och teve program. Utgivarbevis för detta utges av Radio TV Verket.

Dvs att vara ansvarig utgivare för en tidskrift och en webbplats är inte riktigt samma sak. Eller det faller eller kan falla under olika lagstiftning. Jag har bara varit ansvarig utgivare för teveprogram och webbsidor vilket gör att jag bara har begränsade kunskaper kring TF men bättre kring YGL. Vid utsändning av teve- och radioprogram är man ansvarig utgivare för det som sänds under den period man är förordnad. Dvs vid reprisering av ett program som sänts under en tidigare ansvarig utgivare fattar den nuvarande ett nytt publiceringsbeslut. Men webbsidor ärver du av dina företrädare eftersom de faller under YGL.

Men för att komplicera detta ytterligare så finns den så kallade bilageregeln i TF vilket i korthet innebär: Om en artikel publiceras i tryckt form och sedan sprids i ”oförändrad form” på något av de sätt som anges i YGL, så skall artikeln jämställas med en ”bilaga” och därmed falla under TF trots att det är en webbpublicering. Sedan kan det ju vara så att artikeln först publicerades på webben och sedan i tryckt form. Om det påverkar vilken lag som är tillämplig har jag ingen aning om. Men om publiceringen av den artikel som den här diskussionen avser faller under YGL så är det Daniel Sandström ansvarig utgivare såvitt jag kan bedöma. Vilket är just det som jag tycker är rimligt.  Varför då?

Kopplat till utgivarskapet av en webbsida/databas kommer inte bara möjligheten att bestämma vad som publiceras utan också vad som ska avpubliceras eller ändras. Det vore mycket uppseendeväckande om Hans Månsson skulle fällas för en publicering på en webbplats han själv inte har kontrollen över. Lika orimligt vore det om Daniel Sandström inte skulle ha full kontroll över den databas han är ansvarig utgivare för.

Just av denna anledning måste lagen som reglerar digital publicering omarbetas och anpassas efter den tid vi lever i. Kanske skulle man som ansvarig utgivare för en webbplats kunna ha möjligheten att hävda något liknande som ”god tro”. Dvs om någon påtalar en felaktighet ges en möjlighet att korrigera artikeln om man finner skäl till detta och ompröva publiceringsbeslutet.

För övrigt tycker jag att Daniel Sandström verkar ha fattat ett korrekt beslut genom att inte avpublicera artikeln i detta fall. Att en advokat inte vill kännas vid en gammal blesyr är förståeligt, men det innebär ju inte att det inte har hänt. Det ska bli intressant att höra hur tingsrätten resonerar kring att detta.

Uppdatering: Hans Månsson skriver på medievärlden om domen.

Uppdatering 2: Sydsvenskan har publicerat protokollet från förhandlingen här. Den aktuella artikeln finns här.

Postat i:Publicistik, , , , , , , , ,

En prövning av public service-tjänster får inte böja sig för marknadskrafter

I januari 2006 lanserade BBC ett av de mest ambitiösa webbprojekten i företagets historia – BBC Jam. En digital läroportal som riktade sig till barn mellan 5-16 år och som följde läroplanens steg i flera av kärnämnena. Syftet var att erbjuda ett oberoende webbaserat stöd till befintliga läromedel i skolan och därmed skapa en länk mellan klassrummet och hemmet. Ett särskilt fokus låg på barn med olika typer av inlärningssvårigheter, funktionsnedsättningar och naturligtvis på minoritetsspråken i Storbritannien. Budgeten var svindlande 150 miljoner pund och projektet föregicks av en rigorös förhandsprövning av såväl kulturdepartementet i Storbritannien som EU kommissionen. I tillståndet som beviljades redan 2003 fanns en serie villkor där det bland annat reglerades hur stor del av läroplanen som fick täckas av tjänsten för att inte begränsa de kommersiella möjligheterna för läromedelsförlagen. Hälften av kostnaden för innehållet skulle produceras av studios utanför BBC till ett värde av 45 miljoner pund. Utbildningsdepartementet öronmärkte dessutom 530 miljoner pund för att skolorna skulle kunna köpa in digitala läromedel som kompensation för den eventuella påverkan som BBC Jam skulle få marknaden.

Men de kommersiella aktörerna nöjde sig inte med detta utan menade att BBC inte höll sig till villkoren i tillståndet. Efter påtryckningar från EU kommissionen, valde BBC Trust att temporärt stänga tjänsten den 20 mars 2007. BBC:s styrelse fick i uppdrag att ta fram ett nytt förslag på hur man skulle möta behoven från skolsystemet. Och att man nu dessutom skulle ta hänsyn till den förändrade marknadssituationen för digitala läromedel sedan det ursprungliga tillståndet beviljades 2003. Detta nya förslag utsattes återigen för ett fullt PVT (Public Value Test) samt en analys av tjänstens marknadspåverkan, sk market impact assessment. Utfallet av dessa tester gjorde att BBC:s styrelse nära ett år senare, i februari 2008, konstaterade att inte ens en modifierad version av BBC Jam skulle kunna rymmas inom de regleringar man såg framför sig. BBC Jam stängdes permanent och kostnaden för licensbetalarna uppgick till drygt 75 miljoner pund. Någon liknande tjänst har inte kommit från de bolag som kritiserade tjänsten trots att det nu är mer än fyra år sedan tjänsten lanserades.

Nu ska ett liknande PVT system införas i Sverige. I enlighet med ett meddelande från EU kommissionen ska nya tjänster från public servicebolagen förhandsprövas utifrån dess värde för publiken och påverkan på marknaden. Detta är i grunden något positivt och exemplet ovan illustrerar bara den svåra balansgång det innebär att på förhand värdera något som ännu inte existerar. Särskilt med tanke på att det många gånger kan uppstå en konflikt mellan tjänstens värde för publiken och dess inverkan på marknaden.

Vi som jobbar inom public servicebolagen har för länge sedan insett att vår överlevnad hänger på att vi klarar av att skapa verkliga värden för vår publik. I mitt tidigare jobb på SVT hade jag förmånen att jobba tillsammans med teamet som skapade SVT Play. En tjänst som är världsledande vad gäller on-demand teve över öppet internet. SVT Play har i grunden förändrat hur människor idag konsumerar rörlig bild och många kommersiella aktörer har släppt liknande tjänster. Sannolikt har tjänsten också till viss del begränsat illegal fildelning och kan anses stimulera bredbandspenetrationen i Sverige. Tidigare okända aktörer som ex Headweb och Voddler ser naturligtvis affärsmöjligheterna i att allt fler lär sig titta på film, barnprogram, fakta och tv-serier i sina datorer. Men SVT Play har också satt oerhörd press på de kommersiella tevekanalernas affärsmodeller. Det kommer sannolikt att ta en avsevärd tid innan de börjar tjäna pengar på att erbjuda sina program på nätet. Konkurrensen från ett i det närmaste fullsorterat och reklamfritt utbud som finns tillgängligt i minst 30 dagar helt utan kostnad är naturligtvis hård och SVT är marknadsledande. Så skulle då SVT Play ha blivit godkänd om den tvingats genomgå en förhandsprövning enligt den förslagna modellen? Det vet vi naturligtvis inte men jag tror att de flesta är eniga om att värdet för publiken är oerhört högt men att marknadspåverkan är betydligt mer svårbedömd. Det är också sannolikt att remisserna från aktörer som MTG, TU och Bonnier väger tyngre än de från unga entreprenörer som vill skapa nya moderna tjänster som snarare skulle vinna på draghjälpen från public service.

Fallet med BBC Jam är snarare ett tragiskt exempel som visar hur illa det kan gå. Ett litet antal etablerade förlagshus lyckas – utan att tydligt specificera sin kritik och än mindre belägga att de faktiskt lider skada – stänga en tjänst vars ambition var att digitalisera och demokratisera det engelska skolsystemet. Förlorarna är barn och unga i Storbritannien som gått miste om ett stort ambitiöst läroprojekt i allmänhetens tjänst. Frågan är långt från okontroversiell i Storbritannien och Steven Barnett, Professor i kommunikationsvetenskap vid University of Westminister, kommenterade stängningen så här i The Guardian:

”It (BBC Jam) was shut down because of complaints to Brussels by a tiny number of education software companies complaining that it ”distorted the market” – and to hell with the public benefits that it brought the nation’s children. Please don’t tell me that the interests of plurality were served by that decision.”

Jag ser positivt på att våra nya tjänster prövas utifrån det värde de tillför vår publik och det finns anledning att tro att det långsiktigt kommer att stärka public service roll. Slutsatsen blir att Myndigheten för radio och tv – som utredaren har föreslagit ska handlägga förhandsprövningarna i Sverige – kommer ha en grannlaga uppgift i att prioritera verkligt värde för publiken snarare än att böja sig för marknadskrafter som instinktivt motsätter sig allt public servicebolagen kommer vilja företa sig. I synnerhet om det är något som publiken verkligen drar nytta av.

Artikeln är ursprungligen publicerad på Medievärldens webb: http://www.medievarlden.se/diskussion/2010/04/johan-grafstrom-en-provning-av-public-service-tjanster-far-inte-boja-sig-for-mark

Lite länkar och källhänvisningar:

http://en.wikipedia.org/wiki/BBC_Jam

http://www.bbc.co.uk/bbctrust/index.shtml

http://www.bbc.co.uk/bbctrust/our_work/new_services/index.shtml#public_value_practice

http://www.guardian.co.uk/media/2007/mar/26/mondaymediasection9

http://www.guardian.co.uk/media/pda/2008/jun/09/thebbccoukreviewaresponse

http://www.bbc.co.uk/bbctrust/news/press_releases/2007/march/14_03_2007.shtml

UPPDATERING: Mats Svegfors och Cilla Benkö på Sveriges Radio har tagit upp en annan dimension av förhandsprövning av tjänster på DN Debatt:

http://www.dn.se/debatt/tidningarna-bryr-sig-inte-langre-om-yttrandefrihet-1.1093742

UPPDATERING 2: Nu har beslut tagits och flera har reagerat mot det:

http://www.resume.se/nyheter/2010/12/16/nya-tjanster-fran-sr-svt-o/

http://www.resume.se/nyheter/2010/12/16/eva-hamiltons-motattack/

http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3043297.ece

http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3042230.ece

Det har också startats två namninsamlingar på olika ställen på nätet

http://www.petitionspot.com/petitions/upprop

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5151

UPPDATERING 3:

”Johan Croneman: Märkliga tider” i DN

Följ diskussionen på Twitter under taggen #psgranskning

UPPDATERING 4:

Astrid Söderbergh Widding skriver på SVT Kultur: Prövning riskerar hämma nya idéer

UPPDATERING 5:

Cilla Benkö och Mats Svegfors argumenterar klokt i KU kring hur en förhandsprövning i den beslutade formen kan stå i strid med YGL och radio-tv lagen. Se klippet i SVT Play.

Mikael Zachrisson på SR refererar KU förhöret på #medieormen.

 

Postat i:Public service, , , , , ,

Johan Grafström är redaktionschef. Läs mer här.

DISCLAIMER: Åsikter som uttrycks på denna blogg är helt och hållet mina egna och reflekterar inte min arbetsgivares. Men det står naturligtvis fritt upp till dig att kommentera eller citera mig som privatperson.

@grafstrom på Twitter

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.