Johan Grafström

Ikon

Medier i allmänhet. Etermedier i synnerhet.

Debatten om ett bröllop och två olika ekosystem

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt  som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

Postat i:Public service, , , , , , , , , , , ,

Vem vill vara ansvarig utgivare?

Läste om deldomen i ett förtalsmål mot Daniel Sandström på Sydsvenskan på journalisten.se och konstaterade precis som @tdhse att den kändes rimlig. Med det sagt menar jag inte att jag sympatiserar med detta, men att den är förståelig med rådande lagstiftning.

Men @tdhse:s artikel startade genast en diskussion på Twitter kring detta. Vad är en publicering och vad skiljer en artikel i en tidning och den på en webbplats? @jocke hänvisar till ett annat fall som kommer tas upp till prövning och menar att det är solklart att man inte ska kunna ”ärva” en publicering. Daniel Sandström menar i en kommentar till medievärlden igår att det skulle leda till en ”publicistisk arvssynd” om han fälls för publiceringen.

Men det är en spännande principiell diskussion. Hans Månsson som var ansvarig utgivare när publiceringen skedde säger till Medievärlden att:

”- Visserligen ska tingsrätten inte ta hänsyn till följder, men det kommer att bli kaos i systemet om det här står sig. Du riskerar som ansvarig utgivare att få på dig en massa gamla fall och folk som ringer om gamla artiklar på nätet.”

Och visst stundar ett kaos. Det kan vi vara lika säkra på som att det kommer en lagändring på sikt gällande internetpublicering.

Det som snurrar till det hela är att det är två olika lagstiftningar som gäller för artiklar beroende på var dessa publiceras. Tryckfrihetsförordningen, TF, gäller enbart för tryckta skrifter och man ansöker om ett utgivarbevis hos PRV. En webbpublicering anses utgöra ett tillgängliggörande av en databas vilket faller under yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i likhet med radio- och teve program. Utgivarbevis för detta utges av Radio TV Verket.

Dvs att vara ansvarig utgivare för en tidskrift och en webbplats är inte riktigt samma sak. Eller det faller eller kan falla under olika lagstiftning. Jag har bara varit ansvarig utgivare för teveprogram och webbsidor vilket gör att jag bara har begränsade kunskaper kring TF men bättre kring YGL. Vid utsändning av teve- och radioprogram är man ansvarig utgivare för det som sänds under den period man är förordnad. Dvs vid reprisering av ett program som sänts under en tidigare ansvarig utgivare fattar den nuvarande ett nytt publiceringsbeslut. Men webbsidor ärver du av dina företrädare eftersom de faller under YGL.

Men för att komplicera detta ytterligare så finns den så kallade bilageregeln i TF vilket i korthet innebär: Om en artikel publiceras i tryckt form och sedan sprids i ”oförändrad form” på något av de sätt som anges i YGL, så skall artikeln jämställas med en ”bilaga” och därmed falla under TF trots att det är en webbpublicering. Sedan kan det ju vara så att artikeln först publicerades på webben och sedan i tryckt form. Om det påverkar vilken lag som är tillämplig har jag ingen aning om. Men om publiceringen av den artikel som den här diskussionen avser faller under YGL så är det Daniel Sandström ansvarig utgivare såvitt jag kan bedöma. Vilket är just det som jag tycker är rimligt.  Varför då?

Kopplat till utgivarskapet av en webbsida/databas kommer inte bara möjligheten att bestämma vad som publiceras utan också vad som ska avpubliceras eller ändras. Det vore mycket uppseendeväckande om Hans Månsson skulle fällas för en publicering på en webbplats han själv inte har kontrollen över. Lika orimligt vore det om Daniel Sandström inte skulle ha full kontroll över den databas han är ansvarig utgivare för.

Just av denna anledning måste lagen som reglerar digital publicering omarbetas och anpassas efter den tid vi lever i. Kanske skulle man som ansvarig utgivare för en webbplats kunna ha möjligheten att hävda något liknande som ”god tro”. Dvs om någon påtalar en felaktighet ges en möjlighet att korrigera artikeln om man finner skäl till detta och ompröva publiceringsbeslutet.

För övrigt tycker jag att Daniel Sandström verkar ha fattat ett korrekt beslut genom att inte avpublicera artikeln i detta fall. Att en advokat inte vill kännas vid en gammal blesyr är förståeligt, men det innebär ju inte att det inte har hänt. Det ska bli intressant att höra hur tingsrätten resonerar kring att detta.

Uppdatering: Hans Månsson skriver på medievärlden om domen.

Uppdatering 2: Sydsvenskan har publicerat protokollet från förhandlingen här. Den aktuella artikeln finns här.

Postat i:Publicistik, , , , , , , , ,

Johan Grafström är redaktionschef. Läs mer här.

DISCLAIMER: Åsikter som uttrycks på denna blogg är helt och hållet mina egna och reflekterar inte min arbetsgivares. Men det står naturligtvis fritt upp till dig att kommentera eller citera mig som privatperson.

@grafstrom på Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.